Som sagt har väl helt glömt bort att jag har en blogg då men kan ju uppdatera lite om vad livet har gett sedan jag skrev sist :)

Har varit till sjukan ytterligare gånger med Nea å hennes ben, börjar vara skapligt trött på att aldrig få några raka svar utan bara bli runt skickad hela tiden...

Har köpt ett stöd till hennes knä då det "glider" ur led flera gånger per dag å hon inte kan gå som hon ska...

Å gissa vad...Jepp knät sitter på plats å hon kan röra sig "normalt" så att säga...

I 2 år har vi farit fram och tillbaka med henne och hennes ben å kollat både det ena och det andra, sen köper vi ett knästöd å vad händer jo hon kan gå bättre än hon gjort på 2 år och hon slipper lida över att knät "glider" ur led...

Nu väntar vi på att få komma in till barnortopeden för fler undersökningar på knät.

Jag har fått en timvik anställning, vilket känns väldigt skönt för då kanske man äntligen kan komma igång med å jobba lite igen :)

Fast jag ska börja en utbildning efter jul å nyår, bageri/konditor utbildning :)

Ser fram emot det som sjutton, ska bli så jäkla kul :)

Nu till den egentliga orsaken att jag satte mig här för att skriva...

Hörde en låt på radion som satte igång hjärnan lite...

Började minnas "gamla" tider, "gamla" vänner :)

Sen fortsatte tankarna iväg och började snurra för fullt å vips hade jag hunnit minnas bort 2 timmar, ganska komiskt måste jag säga :)

En fundering som dök upp i mitt huvud efter att jag tagit en tripp down memory lane var ifall mina "gamla" vänner, bekanta, "gamla" pojkvänner någonsin sätter sig ner å minns det som varit där jag har varit inblandad?????

Skulle vara så kul å veta om man är ihåg kommen eller om man bara är ett "gamalt" minne som lagts på hyllan :)

Jag satt å funderade på vilka tvister livet har för en å vilka vägar man väljer att ta...

Visst jag har absolut INTE varit guds bästa barn men idag är jag glad för det livet har gett mig å där jag befinner mig nu :)

Jag har en underbar familj, en underbar make å helt underbara barn :)

Visst finns det saker man kan önska sig men dem kommer efterhand dem oxå bara man kämpar för dem :)

Är det fler än jag som kan komma på sig med att sitta å minnas "gamla" tider????

Jaja det märks nog :)

Julen är snart här som alla andra år är det disskutioner om vad man vill ha i julklapp å vad som man ska ge i julklapp:)

Igår talade Nea om att hon inte önskar sig något elektroniskt i julklapp å om det skulle vara elektroniskt så skulle det gå på batterier :) 

När vi bad henne utveckla det hela så blev det att hon vill inte ha någon dator, surfplatta eller ny mobiltelefon men en mp3 skulle kunna gå bra :)

Sen så ändrade hon sig å ville inget ha mer än en symaskin, massor av tyg å kläder...

Ja det blir väl å införskaffa ett presentkort till henne så kan hon få köpa sina egna kläder :)

Lillasyster å andra sidan hon vill ha en ny mobiltelefon, en surfplatta, färgpennor å kläder så det blir väl presentkort till henne oxå...

Ja naturligtvis så får dem fler julklappar men det avslöjar jag inte här :D

Vad min älskade gubbe ska få det vet jag inte, jag vet inte ens vad jag själv vill ha...

Ja ja det är ju inte julafton imorgon så jag har ju lite tid på mig att hitta på något :)

Nej nu är det dags att gå tillbaka till vardagen å fixa tvätten :)

Puss å kram :)

Sedan vi gifte oss :)

Det har varit 10 år av upp å ner men dem goda stunderna överväger dem "dåliga".

Vi har gått igenom praktist taget allt å vi har kommit ut som vinnare på andra sidan :)

Det finns många som har försökt sätta käppar i hjulet för oss, många som har gjort allt som står i deras makt för att få oss att gå skilda vägar men INGEN har lyckats.

Jag tror nog ingen hade trott att vi skulle fira 10 år som gifta när vi träffades, jag vet att det tom slogs vad om hur länge vi skulle vara tillsammans.

Det finns många som har haft invändningar till vårat förhållande, släkt/vänner och bekanta.

För att vara riktigt ärlig så var det det bästa beslutet jag gjort i hela mitt liv när jag valde att lita på min magkänsla å lägga allt annat åt sidan.

Jag har nog aldrig mått så bra som jag har gjort under dessa år vi har varit tillsammans och jag hoppas på att det kommer fler :)

Jag älskar min man 10 år mer nu än den dagen vi gifte oss :)

Så fort jag hör hans steg i trappen börjar det pirra i magen och jag får ett leende på läpparna :)

Nu ska jag fortsätta med dagen :)

Puss å kram :)

Som sagt igåt fick vi ju veta att dem hade sett en förändring på Neas röntgenbilder som ska vidare undersökas.

Vi var även till VC iom att vi hade fått en tid dit för att träffa läkaren som kommer att vara " sambandscentralen" för allt.

Det börjar redan här hemma då jag å Nea ska gå, jag kommer in i köket å där ligger hon på golvet och kvider....Då har knäskålen hoppat snett så hon fallit, visst hjälper henne upp så vi kan komma iväg.

Längst ner i trappen så händer samma sak och Nea faller ner till golvet.

På vägen till VC händer samma sak 2 gånger till vilket gör att Nea har så fruktansvärt ont när vi väl kommer fram att hon inte vet var hon ska ta vägen.

Vi anmäler oss å sätter oss ner för att vänta, för en gångs skull får vi komma in tidigare än vad man brukar, "kors i taket".....

Läkaren presenterar sig för oss å börjar med att tala om att han har läst Neas sjukdoms journaler och det är ju ett väldigt speciellt fall, vi pratar lite om hur hon har haft det med sitt mående å sedan hur hon mår nu.

Sen berättar jag om brevet vi fått under dagen så han plockar fram det på datorn och läser igenom det.

Jag talar om för honom vad som hänt på vägen ner och hur ont hon har det på dagarna och nätterna.

Då talar han om för mig att ja men du förstår att det sitter nog i huvudet på henne eftersom att hon har problem med magen och migrän....

Jag förklarar lite lätt för läkaren att migränen har hon haft sedan hon var liten och att det finns migrän i släkten, han tittar på mig hel oförstående å svarar " jaha",

magen ja den är ju ett resultat av mobbingen hon fick genomgå, då tittar han till på dataskärmen å bara "mmm"......

Sen påpekar jag lite fint att dem har ju hittat förändringar i hennes höft nu efter 2 år tid, hans svar till mig då är: " jaja men det behöver inte betyda att något är fel".....

Han hade redan innan vi kommit dit fått sin bestämda uppfattning om hur allt låg till och förklarade även att han inte ville undersöka Nea å titta på henne för det hade ju redan så många andra läkare gjort men jag fick honom till att titta på hennes knää iom att det hoppar ur led så att säga.

Han undersöker Nea å det gör så ont på henne att hon gråter, då tittar han på henne och bara " ja jag ska inte plåga dig mer du kan klä på dig", så hon drar på sig brallorna igen och börjar göra sig klar för att gå.

Då tittar läkaren på mig å talar om att han hittar inga fel på knät och eftersom hon kan böja knät när hon tar på sig byxorna så har hon full rörlighet i knät å att det hoppar ur led är en bieffekt på att hon sned belastar sig så vi blev rekomenderade att köpa ett blått knäskydd på apoteket för att stabilisera knät.

När det kom till hennes smärta hon har så ville han inte ge henne någon smärtlindring alls eftersom att då var den tvungen att vara receptbelagd å den är beroende framkallande å hon är bara 10 år gammal.

Ja jag håller med honom på det att det är ju inte bra med morfinbaserad medicin som han sa, men för helvete något kan hon väl få så hon slippe ha så jävla ont hela tiden?????????

Det komiska i hela situationen är att precis när vi ska säga hejdå och gå därifrån ringer min telefon och det är en läkare från barnspecialisten i Linköping.

Hon är rematolog och hade fått en remiss i somras och nu hade hon tittat på alla bilder och ville föreslå en magnetröntgen eftersom attd em hade hittat förändringar på höften.

Jag förklarade för henne om brevet vi fått under dagen och att dem redan skickat iväg en remiss och att vi stod på väntelista för en tid, jag talade även om för henne att vi precis varit på VC och vad den läkaren hade sagt ang Neas ben....

Hon blev tyst i luren och sa sedan ja magen kan ju vara psykiskt men höften det är en helt annan femma.

Så hon ville ha namnet till ortopeden som skickade remissen och sedan skulle dem ha kontakt med varandra för att efter magnetröntgen gå igenom allt och sedan kolla hur vi på bäst sätt kan hjälpa Nea.

Så nu är det som sagt bara å vänta å se när vi får komma in på magnet röntgen......

Puss å kram :)

Japp idag fick vi brev från läkaren ang Neas höft och problemen med den.

Som jag skrivit tidigare så har hon gått med detta i 2 år och läkarna har inte hittat något fel fast dem ser att det är något fel men nu har dem ÄNTLIGEN hittat felet.

Det som stod i brevet är :

" Det finns en förändring på röntgen som innebär att ledbrosket är mindre utvecklat i högerhöften, framförallt centrala delarna av högerhöftens ledskål som det verkar."

Så nu ska hon in på en ny magnetröntgen å när den är färdiggranskad ska lääkarna återkomma med kompletterande information.

Ja så det ääår ju bara å vänta å se vad magnetröntgen säger och vad lääkarna kommer att vilja göra med detta.

Idag ska vi till VC med Nea så att hon kanske kan få någon smärtlindring iom att hon har så fruktansvärt ont och seedan ska dem få titta på hennes knä iom att det har tagit stryk av att hon har gått med detta så länge.

Hennes hö knä går ur led väldigt lätt så vi får se vad läkaren säger om det.

Nej nu ska jag ta en kaffe å fundera vidare på vad som ska göras härnest.

Puss å kram :)

Ja så har vi fått ytterligare en läkartid till Nea, ytterligare en läkare att förklara situationen för...

Detta håller på å gå oss alla på nerverna, det spelar ingen roll hur många läkare Nea träffar, som undersöker henne, skickar henne till röntgen dem hittar iaf inget, alla kan se att hon har jätte ont och att hon har problem att gå men ingen kan svara på vad det är för fel...

Nea har förutom detta nu börjat få panikångest attacker ( vad jag tror iaf ), hon får "ont i hjärtat", får svårt att andas och blir yrslig...Det började med att dessa attacker kom på nätterna men nu har dem börjat på dagarna oxå...

Faan vad ska jag göra????

Jag står helt utanför och kan inte göra något för att hjälpa henne, kan ju lova att det känns inte bra...

Nea kämpar på varje dag, försöker göra som sina kompisar, leka, springa runt å ha kul med sina kompisar...Hon kämpar varje dag hela dagarna, på gymnastiken så försöker hon att vara med även om det är löpning å hon kämpar verkligen på med att försöka springa, hoppa höjdhopp, hoppa längdhopp, ja allt dem nu gör på gympan men det slutar alltid med att hon kommer hem å är lessen för att hon inte har kunnat göra allt hon velat.

Nu har det gått så långt att hon ibland inte ens vill gå någonstans för att hon har så ont.

Hon har börjat prata om att hon vill ha en rullstol så hon slipper att gå, hon vill inte ha några kryckor för dem får hon bara ont i armarna...

Jag känner mig helt uppgiven i detta läge å kan inget göra mer än sitta å klaga i bloggen från och till.

Kanske inte det roligaste att läsa om men så är det i nuläget...För i dags läget så handlar allt om Nea å hur vi ska kunna få henne att må bra...

Puss å kram

Ja så har vi fått ytterligare en läkartid till Nea, ytterligare en läkare att förklara situationen för...

Detta håller på å gå oss alla på nerverna, det spelar ingen roll hur många läkare Nea träffar, som undersöker henne, skickar henne till röntgen dem hittar iaf inget, alla kan se att hon har jätte ont och att hon har problem att gå men ingen kan svara på vad det är för fel...

Nea har förutom detta nu börjat få panikångest attacker ( vad jag tror iaf ), hon får "ont i hjärtat", får svårt att andas och blir yrslig...Det började med att dessa attacker kom på nätterna men nu har dem börjat på dagarna oxå...

Faan vad ska jag göra????

Jag står helt utanför och kan inte göra något för att hjälpa henne, kan ju lova att det känns inte bra...

Nea kämpar på varje dag, försöker göra som sina kompisar, leka, springa runt å ha kul med sina kompisar...Hon kämpar varje dag hela dagarna, på gymnastiken så försöker hon att vara med även om det är löpning å hon kämpar verkligen på med att försöka springa, hoppa höjdhopp, hoppa längdhopp, ja allt dem nu gör på gympan men det slutar alltid med att hon kommer hem å är lessen för att hon inte har kunnat göra allt hon velat.

Nu har det gått så långt att hon ibland inte ens vill gå någonstans för att hon har så ont.

Hon har börjat prata om att hon vill ha en rullstol så hon slipper att gå, hon vill inte ha några kryckor för dem får hon bara ont i armarna...

Jag känner mig helt uppgiven i detta läge å kan inget göra mer än sitta å klaga i bloggen från och till.

Kanske inte det roligaste att läsa om men så är det i nuläget...För i dags läget så handlar allt om Nea å hur vi ska kunna få henne att må bra...

Puss å kram

Ja som titeln säger så kan de vara rikyigt förjävligt för att vara exakt.

Vi var in till läkaren igår igen ( för hundrade gången eller nått ) och där blev det ytterligare en undersökning samt röntgen, Nea har blivit undersökt i 2 års tid nu men dem hittar inget alls.

Hon har blivit röntgad med alla olika sorters röntgen å bilderna säger absolut inget, nu ska bilderna skickas till en röntgen specialist för att kanske han kan se vad det kan vara för fel på hennes ben. Hon har nu sådana problem med höften och benet i allmenhet så att hon knappt kan gå vissa dagar.

Igår efter några timmar på sjukan så talade läkaren om för oss att han inte kunde "knyta ihop säcken" om vad det var för fel på hennes ben.

Nea bryter ihop totalt och börjar storgråta på britsen inne i undersökningsrummet, mitt hjärta gick i tusen bitar kan jag lova.

Man känner sig så jävla hjälplös när man bara kan sitta å titta på från sidan och inget göra för att hjälpa henne.

Hon vaknar på nätterna flera gånger pga smärtan i hennes ben, hon kan inte vara med å fara runt som hennes kompisar eftersom att hon har alldeles för ont för att springa runt.

Hon försöker hålla god min och hon försöker att vara med så mycket hon kan när kompisarna är med.

Men när hon sen kommer hem och speciellt när hon ska lägga sig på kvällarna gråter hon floder, allt bara för att hon har så ont men är livrädd för att dem andra ska mobba henne vilket dem gjorde i den andra skolan hon gick på...

Vi har kämpat i 2 år med vad det nu är för fel men får inga svar, vi står helt hjälplösa och kan bara titta på medan hon kämpar varje dag för att inte vara annorlunda.

Jag är imponerad av hennes kämpaglöd och hennes vilja men det sliter mig itu innombords med tanke på att jag ser henne varje kväll när hon ligger i sin säng och gråter.

Vad kan man göra, vad kan jag göra?????

Jag vet inte var jag ska vända mig snart, vi har provat med allt vi kan komma på för att få reda på vad det är för fel, det har tagits tester å blodprov till tusen men inget svar får vi...

Visst finns det allvarligare saker att gråta över men när man har kämpat så här länge tar det ibland stopp, jag kommer aldrig att sluta kämpa för att hjälpa henne men ibland känner jag bara för att sätta mig i ett hörn å gråta...

Det som retar mig till tusen är när folk tittar på henne å säger " Men hon verkar ju inte ha ont, hon far ju runt å leker?" , ja jag har försökt förklarat för alla att hon gör det när det är folk med eller kompisar bara för att hon inte vill bli retad eller få höra att hon är lat.

Det folk inte ser är just på kvällarna när ingen annan är i närheten utom närmaste familjen.

Nej nu ska jag sluta upp å självömka, ta itu med vardagen så nånting blir gjort här hemma....

Puss å kram 

Nu har vi bott här sedan den 24/8 å de är nog ett av de bästa besluten vi gjort :)

Barnen trivs superbra här, allt funkar klockrent i skolan och vi trivs alla i lägenheten :)

Snart har vi plockat ur allt ifrån den gamla lägenheten så vi kan avsluta det kapitlet helt :)

Jaha hur det går annars, jodå knallar på.

Fortfarande arb lös men men det kommer att släppa när som :)

Idag är barna hemma å sjuka båda två så det blir lugnt idag, massa mys :)

Imorgon ska vi in till US i Linköping med Nea för att undersöka vad det kan vara för fel på henne.

Förhoppningsvis så kan vi få ett vettigt svar av läkaren iom att vi inte har fått ett rakt svar på 2 år nu... Sist vi var in till akuten med henne var bara någon dag in på nya skolläsåret.

Kommer in till läkaren och han börjar undersöka henne och talar om att hon har en inflammation i knät pga snedbelastning, sen när han kollar höften på henne upptäcker han att det inte är höften utan det är bäckenet som hon har ont i och talar om att han ska skicka en lapp till läkaren på ortopeden för att skynda på det hela lite granna för hon behövde få komma in till en specialist så snart som möjligt.

Så nu är den dagen här eller ja rättare sagt imorgon.

Har lite å fixa idag iom att det blir att ringa runt till försäkringsbolag å kolla hur det ligger till och vem det är som ska stå för vad om det nu skulle bli så att hon blir op eller inlaggd iom att då är det bara för mamma att sova på sjukan.

Nej nu ska man ju inte gå händelserna iförväg men som Nea sa till mig igår när hon skulle gå å lägga sig:

" Jag tänker inte lämna sjukhuset fören dem har gjort något åt smärtan, för nu orkar inte jag mer. Även om det kommer att ta flera år så kommer jag att sitta på sjukhuset till dem har hjälpt mig " 

Jag är väldigt imponerad utav Nea faktist, hon har så fruktansvärt ont att hon inte kan gå vissa gånger men hon kämpar och vägrar att ge sig.

Hon försöker att vara med på skolan och gymnastiken även om hon inte kan springa så försöker hon göra allt annat dem gör.

Det jag blev mest impad av var när hon kom hem från skolan i fredags och talade om att hon hade hoppat höjdhopp med ett ben och höjden hon klarade var 85 cm :)

Jävligt starkt gjort tycker jag :)

Nej nu ska jag fixa lite här hemma å ta hand om mina sjuklingar.

Uppdatering om hur allt går med Nea kommer att komma :)

Puss å kram :)