För nu kan jag bara inte vara tyst längre...

Jag har blivit ombedd att inte skriva mina tankar och känslor inför skolan mina döttrar går på men nu får det faan vara nog...

Som ni kunnat läsa förut i min blogg har jag riktat mycket missnöje på skolan och hur dem hanterat min dotters situation gällande MOBBINGEN som pågått sedan hon började förskolan, jag har blivit tillsagt att jag inte får skriva om det i min blogg utan gå till skolan å säga vad jag tycker och känner...

Nu har ju jag gjort detta sedan jag fick reda på att hon blev mobbad å ärligt talat så känns det som om skolan skitit mig och min dotter på näsan...

Men som rubriken säger nu är det dags att öppna Pandoras ask å anledningen till att jag kommer att skriva ner alla turer som har varit när det gäller skolan grundar sig i ett läkarbesök jag var på med min dotter i måndags den 11/6-2012.

Anledningen till läkarbesöket berodde på att testerna som gjorts på henne visade en viss laktosintollerans men även fast hon får laktosfritt har hon fortfarande ont i magen.

Efter undersökning utav läkaren konstaterade han att hon lider av magkatarr pga stress, vilket ledde till frågestund med dottern och hon bryter ihop totalt och förklarar hur hon känner sig på skolan och att hon inte känner sig välkommen, visst hon har 4 kompisar som hon umgås med men dem andra gör allt för att komma emellan.

Så nu går min dotter på medicin för magkatarr visst hon ska bara äta den i 2 veckor och sedan vid behov men HALLÅ hon är 10 år gammal!!!!!

Det min dotters lärare har som respons på detta är att det är ju bättre med 4:a kompisar än inga kompisar...

Det som gjorde ondast i mitt hjärta är när hon säger att hon inget vill säga till lärare eller fröknar på skolan eftersom hon inte känner någon tilltro till dem alls, det enda dem säger är "jaja det blir nog bra ska du se"...

Vad ger det barnet för tecken när det kommer till auktoriteter????

Lärare och fröknar tar hand om våra barn större delen av dagen, ska då inte vi som föräldrar kunna känna oss säkra med hur våra barn har det och deras välmående???

Allt som har pågått genom alla år har gjort att min dotter stoppar fingrarna i halsen för att spy så hon kan får vara hemma från skolan, hon vill inte vara där alls, fick hon bestämma hade hon redan slutat skolan för sommaren.

Detta är sista veckan i skolan innan dem har avslutning på fredag och jag har varit fått tvinga henne till skolan, nu vill hon inte ens gå på avslutningen...

Jag har varit på skolan i 2 dagar nu för att jag ville se med egna ögon hur det funkar å visst det är mycket lärare och fröknar ser men sen finns det saker dem inte ser eller väljer att blunda för...

Det som retar mig mest är detta med s.k rastvakter, ja dem finns men alldeles för få och dem håller sig bara på ett ställe, ja jag kommer att få skit för detta det vet jag men det kan jag ta det är på tiden att jag slutar vara tyst...

Nu är det ju inte så att min dotter är ett unikt fall iom att jag vet om fler som blir MOBBADE i skolan även om skolan inte vill kalla det för MOBBING för att det är ett så starkt ord...

Det är precis som om dem skjuter ifrån sig problemen för så länge dem inte syns så finns dem inte...

Dem sticker huvudet i sanden och tror att dem är skyddade i arslet...

Jag har som sagt bråkat med skolan om detta sedan hon började förskolan och frågan är hur länge jag ska orka och hur länge min dotter ska orka stå ut med detta innan det blir någon ändring på detta, min dotter har t.o.m sagt att hon inte vill leva längre för att hon inte känner sig välkommen eller omtyckt i skolan.

Är det meningen att jag som förälder ska behöva vara på skolan varje dag bara för att min dotter ska känna sig tryggt från påhopp och slag????????

Det jag undrar är hur långt det måste gå innan skolan tar itu med problemet ordentligt istället för att tro att det räcker att prata om det en enda gång????

Ska ett barn behöva göra sig själv illa eller t.o.m ta sitt eget liv innan det kommer en ändring????

Responsen jag fick av min dotters lärare då jag talade om för henne att min dotter fått magkatarr och att läkaren sagt att det berodde på stressen i skolan var : " Är du säker på att det bara är skolan det beror på?"

Om ett barn blir MOBBAT i skolan och inte vill gå dit överhuvudtaget för att det är så jobbigt och att barnet inte känner sig omtyckt eller tryggt så beror det ju inte på hur det är hemma eller på fritiden eller har jag fel????

Om ett barn kommer hem från skolan med huvudvärk och magont dagligen så beror ju inte det på hur det är hemma, om ett barn inte kan sova på nätterna pga mardrömmar om skolan och det som händer på skolan eller en oro för vad som ska hända nästa dag på skolan beror det inte på hur det är hemma eller???

Ni kanske tycker att jag är helt ute och cyklar när det gäller detta men då kan ju kanske ni ge mig mer klarhet i detta...

Vi kommer att gå vidare med detta till högre instanser då vi känner att skolan inte gör något åt detta, visst vi kommer inte att vara vidare omtyckta av skolan pga detta men det skiter jag fullständigt i för det gäller mitt barns välmående å inte hur skolan framstår...

Det tråkiga i denna kråksång är att inte fler föräldrar står på sig när det gäller sina barn och hur skolor hanterar dessa situationer....

Då min dotter inte vill vara kvar på denna skola utan vill byta skola så letar vi nu efter olika alternativ för att göra det bättre för henne, för jag vill inte att hon ska behöva ha det såhär längre.

Vad dessa alternativ blir det får vi se men det kan inte bli sämre än vad det är idag.

Jag vet inte hur vi ska göra, ska hon gå kvar på denna skola och hoppas på att det blir bättre eller ska hon få byta skola???

Hon vill själv byta skola för att få nya vänner och få "vara sig själv" som hon säger då hon känner att hon inte kan vara det nu för då blir hon bara mer MOBBAD, är det inte meningen att man ska kunna vara sig själv jämt istället för ibland????

Visst min dotters lärare pratade med det s.k "trygghetsteamet" på skolan direkt efter att jag hade pratat med henne, men då min dotter inte känner att hon har tilltro till dem och att det inte hjälper att prata med dem så vill hon inte prata med dem alls och det känns ju absolut inte bra för mig som förälder då det är dem som barnen ska känna att dem kan gå till då dem har problem...

Att vi sedan får hoppas på att det löser sig känns ju inte vidare tryggt, för mig känns det inte vidare tryggt iaf...

Just nu är min hjärna ett virrvarr av tankar på hur detta kommer att bli och hur vi ska komma fram till en bra lösning på detta problem...

Jag/vi har haft funderingar på att göra en polisanmälan mot skolan gällande detta oxå, då många vi pratat med har tyckt att det är nog det som krävs för att få skolan till att agera istället för att "ignorera"...

Jag vet inte om det är bästa lösningen men frågan är ju vad är den bästa lösningen???

Ska vi fortsätta att fightas med skolan så att kanske ett annat barn inte får uppleva samma sak eller ska vi skita i att driva detta vidare å hoppas på att allt löser sig???

Ska vi låta våran dotter vara kvar på skolan och må dåligt i väntan på att det ska bli bättre eller ska hon få byta skola och förhoppningsvis få det bättre???

Ska vi göra allt som står i våran makt för att ge henne en ljusare framtid eller ska vi blunda för problemet och hoppas att det försvinner av sig själv????

Jag vet vad jag svarar på dessa frågor iaf, nu är det bara att vi ska kunna lösa alla knutar tills det att hon börjar skolan igen efter sommarlovet...

Vilken skola det blir får vi se...

Hur lösningen på allt detta kommer att se ut kan vi inte sia om men det ska faan bli en lösning på det...

Det finns så mycket mer jag skulle kunna säga om detta angående bemötandet vi har fått ifrån skolan men jag tror ärligt talat inte att det hjälper vidare mycket eftersom att det pågått så länge och det fortfarande pågår.

Trygghetsteamet har varit inblandat hela tiden från och till under dessa år och dem har inte lyckat lösa det, så frågan är om dem någonsin kommer att lösa det...

Visst det kan vara svårt att få fram en lösning när barnet svarar att allt är bra på frågan hur det är men borde man inte kolla närmare när det visar sig att det upprepas gång på gång???

Nej jag ska sluta uttråka er med mina tankar och känslor då detta blev ett ganska långt inlägg men förhoppningsvis så kanske det kan hjälpa någon annan som sitter i samma situation att känna att dem inte är ensamma...

Frågan är vad man svarar sitt barn när hon kommer och säger att hon hellre dör än går till skolan????

Om det är någon som har ett bra svar på detta vill jag gärna veta...