Ja som titeln säger så kan de vara rikyigt förjävligt för att vara exakt.

Vi var in till läkaren igår igen ( för hundrade gången eller nått ) och där blev det ytterligare en undersökning samt röntgen, Nea har blivit undersökt i 2 års tid nu men dem hittar inget alls.

Hon har blivit röntgad med alla olika sorters röntgen å bilderna säger absolut inget, nu ska bilderna skickas till en röntgen specialist för att kanske han kan se vad det kan vara för fel på hennes ben. Hon har nu sådana problem med höften och benet i allmenhet så att hon knappt kan gå vissa dagar.

Igår efter några timmar på sjukan så talade läkaren om för oss att han inte kunde "knyta ihop säcken" om vad det var för fel på hennes ben.

Nea bryter ihop totalt och börjar storgråta på britsen inne i undersökningsrummet, mitt hjärta gick i tusen bitar kan jag lova.

Man känner sig så jävla hjälplös när man bara kan sitta å titta på från sidan och inget göra för att hjälpa henne.

Hon vaknar på nätterna flera gånger pga smärtan i hennes ben, hon kan inte vara med å fara runt som hennes kompisar eftersom att hon har alldeles för ont för att springa runt.

Hon försöker hålla god min och hon försöker att vara med så mycket hon kan när kompisarna är med.

Men när hon sen kommer hem och speciellt när hon ska lägga sig på kvällarna gråter hon floder, allt bara för att hon har så ont men är livrädd för att dem andra ska mobba henne vilket dem gjorde i den andra skolan hon gick på...

Vi har kämpat i 2 år med vad det nu är för fel men får inga svar, vi står helt hjälplösa och kan bara titta på medan hon kämpar varje dag för att inte vara annorlunda.

Jag är imponerad av hennes kämpaglöd och hennes vilja men det sliter mig itu innombords med tanke på att jag ser henne varje kväll när hon ligger i sin säng och gråter.

Vad kan man göra, vad kan jag göra?????

Jag vet inte var jag ska vända mig snart, vi har provat med allt vi kan komma på för att få reda på vad det är för fel, det har tagits tester å blodprov till tusen men inget svar får vi...

Visst finns det allvarligare saker att gråta över men när man har kämpat så här länge tar det ibland stopp, jag kommer aldrig att sluta kämpa för att hjälpa henne men ibland känner jag bara för att sätta mig i ett hörn å gråta...

Det som retar mig till tusen är när folk tittar på henne å säger " Men hon verkar ju inte ha ont, hon far ju runt å leker?" , ja jag har försökt förklarat för alla att hon gör det när det är folk med eller kompisar bara för att hon inte vill bli retad eller få höra att hon är lat.

Det folk inte ser är just på kvällarna när ingen annan är i närheten utom närmaste familjen.

Nej nu ska jag sluta upp å självömka, ta itu med vardagen så nånting blir gjort här hemma....

Puss å kram